bexkex

Jag har skrivit innan att det skulle bli skönt att komma hem. Det är det inte... Varje sekund som går vill jag tillbaka till Malmö. Känner mig bara instängd och olycklig här.

Jag ligger o funderar på vad meningen med mitt liv är och jag kommer inte på någonting. Vad har jag att leva för?
Jag vet att det låter negativt att sitta o tänka såhär, men det är det som dyker upp i mina tankar. Had jag inte haft mina kompisar att tänka på hade jag troligtvis varit död nu. Jag ser fram emot att träffa alla och festa o umgås, bara sitta o snacka om allt möjligt. Men det känns så långt borta. Det är jag o sandra som är hemma nu och när någon annan kommer hem så sticker nån av oss. Ska jag leva med att det aldrig kommer bli som förut? Ska jag acceptera det?

Jag får panik över att jag inte vet vad jag ska göra i framtiden. Jag vet alla grejer jag inte vill göra men inte VAD jag vill göra. Just nu känns det som att jag skulle göra vad som helst för att få vara nära mina kompisar.

Jag vill aldrig mer bli kär o älska någon... Det är inte värt smärtan efter när det tar slut. Vill bara att smärtan ska ta slut, orkar inte bära på den mer. Känns som jag gråter blod inom mig... Känns som en stor tung sten ligger på mitt bröst o gör det svårt att andas. Svårt att beskriva, men det är såhär nära jag kommer av hur jag mår just nu.

Jag vet inte mer vad jag ska skriva. Det kommer bara upp en massa deppiga tankar o jag känner att det får räcka med dom här så länge.

Förresten saknar jag min katt... Önskar du var här puchi!

Jag vill gå tillbaka i tiden inte framåt...